Mitt Liv Som Änglamamma/Mamma

Jag vet att det idag har gått 23 år sedan vår lille son, Henrik föddes. Och han var död vid födseln. Detta är något som vi aldrig glömmer. Sorgen finns för alltid i våra hjärtan. Det borde inte fått hända, men det gjorde det. Kanske var det för att vi skulle prövas. Alla människor prövas någon gång under sin levnad. Detta förde Inge och mig närmare varandra. Och även Maria.  Maria som verkligen längtade efter ett småsyskon. Hon, liksom vi, blev snuvade på lillebror. Han valde att bo i Sommarlandet och jag hoppas att han har det bra där.

Att sorg och glädje går hand i hand är verkligen något som stämmer. För drygt 2½ år efter att vi miste Henrik, kom Sofia som ett litet yrväder. Wow, säger jag! Tänk att vi fick tillbaka glädjen till oss. Fia gjorde helt enkelt underverk.

Men vi glömmer alrig vår son, Henrik! Det var ju en fotbollsspelare i min mage. Det fattas alltid någon vid bordet när vi äter. Och det är Henrik!!!

Idag var vi inte till kyrkogården för där är så mycket snö vid Minneslunden. Det brinner ett ljus här hemma och det  brinner för Henrik.

Jag vill inte att någon  ska uppleva det som hände oss. Men tyvärr så förlorar många sina barn, antingen under graviditeten eller efteråt. Vi hann ju aldrig lära känna Henrik utanför magen, som så många andra gör. Skickar mina styrkekramar till er alla.

För övrigt så har jag hjälpt pappa idag. Han får sina "tokidéer" och jag försöker hjälpa honom.

Vi tog en tur till Åtvidaberg och kollade på fotbollsplanen. Gräset var grått, inte grönt. Men de kan nog spela på måndag.



Här kommer en bild på Fia. Hon var väl ca 4 månader här. Datumet på fotot är när bilden togs med kameran för att sedan scannas in.



Och här är vår son, Henrik. Det är min bästa vän, Neta, som gjort hjärtat och lagt blommorna på Henriks bröst.  Tack vännen! Jag älskar den här bilden. För tyvärr så blev det ju bara två bilder på vår son.

Kramizzar!