Tankar i natten
Sitter här och filosoferar för mig själv. Eller filosofera är kanske fel uttryckt.
En gång i tiden hade jag en tro! En tro på en Gud, som fanns där någonstans. Men den tron har jag tappat sedan länge sedan. Att det är något som styr våra liv, det tror jag på, men inte någon Gud. För om vi haft en Gud, så hade vi inte behövt uppleva alla ledsamheter. Vi förlorade vår son 1987, därav mitt namn för för denna bloggsida (mitt liv som änglamamma/mamma). Jag är både mamma och änglamamma. Mamma till två underbara döttrar och en underbar son.
Jag vet att det någonstans i bibeln står att människan skola förgöra jorden och vi är ju på god väg. Men och åter men. Om det fanns en Gud så undrar jag varför människan ska drabbas av sjukdomar och annat elände. Vi lever så kort tid här på jorden och då tycker jag att alla borde få vara friska. Visst, då behövde vi inga läkare, det är sant. Men... och åter men. jag förstår liksom inte riktigt. Och varför ska vissa drabbas av förlusten att mista ett eller flera barn? Det är liksom inte Fairplay. Läser om att vissa familjer får barn så till den milda grad och de får barn långt över att de passerat 40 års-strecket. Jag missunnar ingen sina barn, men jag är himla ledsen för att många av oss förlorar barn.
Vet du varför jag tappade min tro? Jo, så här var det! När jag var 13 år startade Pingstkyrkan upp en lokal i vår huslänga, där de höll "Kyrkans barntimmar". Vi var ett gäng på gården som gick dit. Den 14 oktober 1964 (jag tror att min bästa kompis blev faster just denna dagen) blev jag och några kompisar till frälsta. Just det! Vi blev frälsta. Jag var 13 år och mina kompisar ett eller två år yngre. Därefter var det jag som sprang på möten och allt vad det hette. Mina föräldrar gillade inte alls sin "nya" dotter. Jag blev liksom fanatiker och tyckte att mina föräldrar var hemska.
Men så kom vändningen efter ca 1½ år. I församlingen pratades det om att "de skulle värna om alla människor och alltid finnas för dem". Dessa ord satte sig i mig. Så en dag, när en medlem (medlem = döpt dom vuxen) blev gravid utan att ha någon kille, blev det SKANDAL!!!! Sådant händer inte i denna församling! Men det gjorde det. Denna unga kvinnan blev kallad till pastorerna och fick beskedet: GÅ! Du är inte värdig att vara kvar i kyrkan.
Då blev jag riktigt arg och gick till pastorerna! Tänk er! Lilla jag till dessa män!! Men jag frågade vad det var de pratade om under mötena. Var det lögn det som de sade? De stod ju och framhöll hur viktigt det var att finnas till för alla och verkligen måna om alla. Och så gjorde de på detta viset. Jag tackade för mig och bad dem att tänka efter. För om det fanns en Gud så hade de inte gjort på detta viset.
Under min tid i församlingen bad jag massor för att min mamma skulle bli frisk från sin MS, men inte blev hon det.
Man kan ha en tro, men det behöver inte vara på Gud. Jag tror, men jag tror på den goda människan. Om dessutom alla människor vore goda, så skulle världen vara annorlunda. Jag är jag och du är du! Jisses vad underbart.
Men en sak ska ni veta och det är: JAG ÄLSKAR MIN FAMILJ över allt annat. Men jag saknar min son och jag saknar min mamma. För när mamma dog klipptes en mycket viktig länk av. Mamma var alltid min mamma! Vi hade våra duster, men efteråt så skrattade vi gott. Det är så det ska vara. En mycket nära mor/dotter-kärlek.
Jag hoppas och tror att jag har fört mammas kärlek vidare till mina döttrar. En mjuk, men riktig och öm kärlek. Den går att ta på, men då ska man ta på den mycket försiktigt.
Nu njuter jag av att ha pappa kvar på jorden. Visst han kan vara jätte jobbig emellanåt, men han är MIN PAPPA! Jag låter honom blir arg på än det ena än det andra för jag vet ju inte hur länge han finns kvar. Han blir snart 88 år och det är en aktningsvärd ålder. Jag försöker memorera allt som han har berättat för mig, men det är inte lätt.
Nej, nu får jag väl ge mig för denna gången.
Kramizzar
En gång i tiden hade jag en tro! En tro på en Gud, som fanns där någonstans. Men den tron har jag tappat sedan länge sedan. Att det är något som styr våra liv, det tror jag på, men inte någon Gud. För om vi haft en Gud, så hade vi inte behövt uppleva alla ledsamheter. Vi förlorade vår son 1987, därav mitt namn för för denna bloggsida (mitt liv som änglamamma/mamma). Jag är både mamma och änglamamma. Mamma till två underbara döttrar och en underbar son.
Jag vet att det någonstans i bibeln står att människan skola förgöra jorden och vi är ju på god väg. Men och åter men. Om det fanns en Gud så undrar jag varför människan ska drabbas av sjukdomar och annat elände. Vi lever så kort tid här på jorden och då tycker jag att alla borde få vara friska. Visst, då behövde vi inga läkare, det är sant. Men... och åter men. jag förstår liksom inte riktigt. Och varför ska vissa drabbas av förlusten att mista ett eller flera barn? Det är liksom inte Fairplay. Läser om att vissa familjer får barn så till den milda grad och de får barn långt över att de passerat 40 års-strecket. Jag missunnar ingen sina barn, men jag är himla ledsen för att många av oss förlorar barn.
Vet du varför jag tappade min tro? Jo, så här var det! När jag var 13 år startade Pingstkyrkan upp en lokal i vår huslänga, där de höll "Kyrkans barntimmar". Vi var ett gäng på gården som gick dit. Den 14 oktober 1964 (jag tror att min bästa kompis blev faster just denna dagen) blev jag och några kompisar till frälsta. Just det! Vi blev frälsta. Jag var 13 år och mina kompisar ett eller två år yngre. Därefter var det jag som sprang på möten och allt vad det hette. Mina föräldrar gillade inte alls sin "nya" dotter. Jag blev liksom fanatiker och tyckte att mina föräldrar var hemska.
Men så kom vändningen efter ca 1½ år. I församlingen pratades det om att "de skulle värna om alla människor och alltid finnas för dem". Dessa ord satte sig i mig. Så en dag, när en medlem (medlem = döpt dom vuxen) blev gravid utan att ha någon kille, blev det SKANDAL!!!! Sådant händer inte i denna församling! Men det gjorde det. Denna unga kvinnan blev kallad till pastorerna och fick beskedet: GÅ! Du är inte värdig att vara kvar i kyrkan.
Då blev jag riktigt arg och gick till pastorerna! Tänk er! Lilla jag till dessa män!! Men jag frågade vad det var de pratade om under mötena. Var det lögn det som de sade? De stod ju och framhöll hur viktigt det var att finnas till för alla och verkligen måna om alla. Och så gjorde de på detta viset. Jag tackade för mig och bad dem att tänka efter. För om det fanns en Gud så hade de inte gjort på detta viset.
Under min tid i församlingen bad jag massor för att min mamma skulle bli frisk från sin MS, men inte blev hon det.
Man kan ha en tro, men det behöver inte vara på Gud. Jag tror, men jag tror på den goda människan. Om dessutom alla människor vore goda, så skulle världen vara annorlunda. Jag är jag och du är du! Jisses vad underbart.
Men en sak ska ni veta och det är: JAG ÄLSKAR MIN FAMILJ över allt annat. Men jag saknar min son och jag saknar min mamma. För när mamma dog klipptes en mycket viktig länk av. Mamma var alltid min mamma! Vi hade våra duster, men efteråt så skrattade vi gott. Det är så det ska vara. En mycket nära mor/dotter-kärlek.
Jag hoppas och tror att jag har fört mammas kärlek vidare till mina döttrar. En mjuk, men riktig och öm kärlek. Den går att ta på, men då ska man ta på den mycket försiktigt.
Nu njuter jag av att ha pappa kvar på jorden. Visst han kan vara jätte jobbig emellanåt, men han är MIN PAPPA! Jag låter honom blir arg på än det ena än det andra för jag vet ju inte hur länge han finns kvar. Han blir snart 88 år och det är en aktningsvärd ålder. Jag försöker memorera allt som han har berättat för mig, men det är inte lätt.
Nej, nu får jag väl ge mig för denna gången.
Kramizzar
Kommentarer
Postat av: Monica
Nu har jag suttit och läst en stund, detta inlägg gjorde mig beklämd när jag fick se att du förlorat din son, det måste vara det värsta som kan hända i ens liv. Förstår också hur lätt det är att förlora sin tro för jag har samma tankar i det fallet som du. Kommer att läsa din blogg framöver också :)
Kramar
Trackback
