Lite om mig, så förstår du kanske hur det är att vara änglamamma/mamma
Jag heter Gunilla och har fått 3 barn. Maria född 1975, Henrik f/d 1987 och Sofia född 1989.
Den 20 mars 1987 föddes vår lilla ängel Henrik. Samma dag som jag gick in i vecka 40 fick jag fruktansvärda magsmärtor. Trodde först att det kanske berodde på pizzan som vi ätit. Men så var inte fallet. Min man ansåg att vi skulle åka till förlossningen på Universitetssjukhuset i vår stad.. Möttes av en något irriterad undersköterska. Jag hade ju så ont, så jag kunde inte gå. Men hon tyckte att jag var gnällig och det var bara att gå. I hissen upp till förlossningen hängde jag som en trasa. Inne på undersökningsrummet blev det kontroll av barnmorskan. Snabbt körde hon in mig i en förlossningssal dit läkare tillkallats + ultraljudsapparat. Läkaren kollade på ultraljudet och bad om en annan ultraljudsapparat. Men efter att han kollat, skakade han på huvudet och sade: tyvärr, barnet har somnat in och nu gäller det ditt liv. MITT LIV!!!!!! Vad pratar han om? Jag har ju ett liv i magen som vill ut. Han sade att moderkakan hade lossnat och att barnet somnat in. Jag ville inte höra mer. Oh, vad arg jag blev. Och min stackars man, så ledsen han blev. Han fick ju åka hem och berätta för en förväntansfull blivande storasyster vad som hänt. Maria var då 12 år. Mina föräldrar tog hand om henne och min man kom tillbaka.
Läkaren som först undersökte mig, skulle ha gått av sitt pass när vi kom in. Han stannade kvar hos oss hela natten. Han låg så att säga "steget före" hela tiden. Att händer det, ja då sätter jag in det osv. Jag blev givetvis igångsatt och under natten fick jag blodtransfusion. I sådana här lägen är det bäst att föda naturligt. Hade givetvis hemskt ont i magen. Men till slut, ca 3.36 kom han ut med hjälp av sugklocka. En så fin liten kille! Han fick namnet Carl Inge Henrik med sista namnet som tilltalsnamn. Hur jag/vi mådde efteråt går jag inte in på här.
Vi valde att lägga Henrik i Minneslunden. Tog alltså avsked av honom på sjukhuset. Jag bad om att slippa få vara med på begravningen. Vi ville inte någon av oss. Det var ju inte det vi räknat med, att få föda ett barn och sen direkt följa det till graven. Den 14 april ville jag absolut ta en promenad till Minneslunden. Och det gjorde vi. Döm om min förvåning när vi dagen efter får besked från begravningsbyrån, att Henrik var urnsatt den 14 april! Då kände jag att Henrik var med oss och att han gav mig en "puff" den 14 april.
Min man ville i alla fall inte att jag skulle bli gravid igen, men jag tjatade så till sist gav han med sig.
Inom parentes kan jag ju berätta om min farmor som fyllde 95 år 2 dagar efter Henriks födelse. När jag träffade henne, gav hon mig en kram och sade: Gunilla lilla, jag vet att du har det jobbigt nu, men lita på farmor, allting ordnar sig. Dessa ord upprepade farmor sista gången jag träffade henne i januari 1989. Min farmor dog den 23 januari och samma natt blev Maria's och Henrik's lillasyster till!
Hela graviditeten gick bra. Jag blev sjukskriven från 5:e månaden och fick även tabletter mot moderkakavlossning. Blev inskriven på Spec.mödravård och hade samma barnmorska på Mvc som tidigare + samma läkare som var med den natten Henrik blev en ängel. Kändes hur tryggt som helst. Sattes igång 2 veckor före bf och hade tur att få en barnmorska, som jag känner sedan tidigare, under förlossningen. Läkaren tyckte att min man skulle hämta Maria så att hon fick se att jag mådde bra. Han skulle inte ha åkt, för Sofia fick bråttom. Knappt 2 krystvärkar så var hon född! Hon föddes 18.26 och 18.30 öppnade min man dörren! Tyckte synd om honom för han blev ju liksom snuvad på konfekten.
Maria har givit oss två barnbarn, Tove, född 2001 och Casper, född 2003.
Så här skrev Sofia den 31 augusti 2006:
"Undran
Man kan ju alltid undra....jag undrar hur det skulle ha varit om min storebror hade velat vara kvar här oss hos...och inte somnat in i mammas mage den 20 mars 1987..många tänker säkert men de är ju 19 år sen...men för mig som aldrig fick träffa honom så känns det jobbigt..för ibland tror jag att det skulle vara skönt med en storebror runt mig och ha någon att snacka med..än att bara kunna prata med sin syster hela tiden, fast jag älskar henne så otroligt mycket också ska ni veta! Jag har sett bilder på min underbara storebror han var så fin på korten att man trodde att han låg och sov istället för att ha gett sig av. Jag kommer ihåg första gången jag såg bilderna på honom jag blev skärrad av bilderna men jag insåg ganska snabbt att han hade blivit en perfekt storebror nu...Älskade Henrik...Jag hoppas att han har återförenats med vår älskade mormor som valde att lämna oss den 15 juni 2005..hoppas hon lär dig alla dom där sakerna som hon lärde mig och Mia..hon är klok våran mormor! Ta hand om henne och dig själv "Henke".
Älskar er båda!
Saknar er så otroligt mycket i vissa stunder.
Alla Saknar er!"
Denna presentation har jag även på Familjeliv.
I fortsättningen kommer jag att skriva min blogg som en dagbok.
När vi förlorade Henrik, trodde jag inte att skulle överleva, men det gjorde jag. Han fattas oss och sorgen i mitt hjärta kan ingen ta bort, Men ju mer år som läggs bakom, desto lättare har det blivit att hantera detta.
Kram Nilla
Den 20 mars 1987 föddes vår lilla ängel Henrik. Samma dag som jag gick in i vecka 40 fick jag fruktansvärda magsmärtor. Trodde först att det kanske berodde på pizzan som vi ätit. Men så var inte fallet. Min man ansåg att vi skulle åka till förlossningen på Universitetssjukhuset i vår stad.. Möttes av en något irriterad undersköterska. Jag hade ju så ont, så jag kunde inte gå. Men hon tyckte att jag var gnällig och det var bara att gå. I hissen upp till förlossningen hängde jag som en trasa. Inne på undersökningsrummet blev det kontroll av barnmorskan. Snabbt körde hon in mig i en förlossningssal dit läkare tillkallats + ultraljudsapparat. Läkaren kollade på ultraljudet och bad om en annan ultraljudsapparat. Men efter att han kollat, skakade han på huvudet och sade: tyvärr, barnet har somnat in och nu gäller det ditt liv. MITT LIV!!!!!! Vad pratar han om? Jag har ju ett liv i magen som vill ut. Han sade att moderkakan hade lossnat och att barnet somnat in. Jag ville inte höra mer. Oh, vad arg jag blev. Och min stackars man, så ledsen han blev. Han fick ju åka hem och berätta för en förväntansfull blivande storasyster vad som hänt. Maria var då 12 år. Mina föräldrar tog hand om henne och min man kom tillbaka.
Läkaren som först undersökte mig, skulle ha gått av sitt pass när vi kom in. Han stannade kvar hos oss hela natten. Han låg så att säga "steget före" hela tiden. Att händer det, ja då sätter jag in det osv. Jag blev givetvis igångsatt och under natten fick jag blodtransfusion. I sådana här lägen är det bäst att föda naturligt. Hade givetvis hemskt ont i magen. Men till slut, ca 3.36 kom han ut med hjälp av sugklocka. En så fin liten kille! Han fick namnet Carl Inge Henrik med sista namnet som tilltalsnamn. Hur jag/vi mådde efteråt går jag inte in på här.
Vi valde att lägga Henrik i Minneslunden. Tog alltså avsked av honom på sjukhuset. Jag bad om att slippa få vara med på begravningen. Vi ville inte någon av oss. Det var ju inte det vi räknat med, att få föda ett barn och sen direkt följa det till graven. Den 14 april ville jag absolut ta en promenad till Minneslunden. Och det gjorde vi. Döm om min förvåning när vi dagen efter får besked från begravningsbyrån, att Henrik var urnsatt den 14 april! Då kände jag att Henrik var med oss och att han gav mig en "puff" den 14 april.
Min man ville i alla fall inte att jag skulle bli gravid igen, men jag tjatade så till sist gav han med sig.
Inom parentes kan jag ju berätta om min farmor som fyllde 95 år 2 dagar efter Henriks födelse. När jag träffade henne, gav hon mig en kram och sade: Gunilla lilla, jag vet att du har det jobbigt nu, men lita på farmor, allting ordnar sig. Dessa ord upprepade farmor sista gången jag träffade henne i januari 1989. Min farmor dog den 23 januari och samma natt blev Maria's och Henrik's lillasyster till!
Hela graviditeten gick bra. Jag blev sjukskriven från 5:e månaden och fick även tabletter mot moderkakavlossning. Blev inskriven på Spec.mödravård och hade samma barnmorska på Mvc som tidigare + samma läkare som var med den natten Henrik blev en ängel. Kändes hur tryggt som helst. Sattes igång 2 veckor före bf och hade tur att få en barnmorska, som jag känner sedan tidigare, under förlossningen. Läkaren tyckte att min man skulle hämta Maria så att hon fick se att jag mådde bra. Han skulle inte ha åkt, för Sofia fick bråttom. Knappt 2 krystvärkar så var hon född! Hon föddes 18.26 och 18.30 öppnade min man dörren! Tyckte synd om honom för han blev ju liksom snuvad på konfekten.
Maria har givit oss två barnbarn, Tove, född 2001 och Casper, född 2003.
Så här skrev Sofia den 31 augusti 2006:
"Undran
Man kan ju alltid undra....jag undrar hur det skulle ha varit om min storebror hade velat vara kvar här oss hos...och inte somnat in i mammas mage den 20 mars 1987..många tänker säkert men de är ju 19 år sen...men för mig som aldrig fick träffa honom så känns det jobbigt..för ibland tror jag att det skulle vara skönt med en storebror runt mig och ha någon att snacka med..än att bara kunna prata med sin syster hela tiden, fast jag älskar henne så otroligt mycket också ska ni veta! Jag har sett bilder på min underbara storebror han var så fin på korten att man trodde att han låg och sov istället för att ha gett sig av. Jag kommer ihåg första gången jag såg bilderna på honom jag blev skärrad av bilderna men jag insåg ganska snabbt att han hade blivit en perfekt storebror nu...Älskade Henrik...Jag hoppas att han har återförenats med vår älskade mormor som valde att lämna oss den 15 juni 2005..hoppas hon lär dig alla dom där sakerna som hon lärde mig och Mia..hon är klok våran mormor! Ta hand om henne och dig själv "Henke".
Älskar er båda!
Saknar er så otroligt mycket i vissa stunder.
Alla Saknar er!"
Denna presentation har jag även på Familjeliv.
I fortsättningen kommer jag att skriva min blogg som en dagbok.
När vi förlorade Henrik, trodde jag inte att skulle överleva, men det gjorde jag. Han fattas oss och sorgen i mitt hjärta kan ingen ta bort, Men ju mer år som läggs bakom, desto lättare har det blivit att hantera detta.
Kram Nilla
"Vi bör odla våra egenskaper
inte våra egenheter" (av Goethe)
Kommentarer
Trackback
